Får jag presentera mig. Jag heter Arnold Ahlström och jag föddes 1960. Normala människor i min ålder håller på att runda av sina karriärer. Men det gör inte jag. Varför gör inte jag det? Jo – därför att jag för mer än tjugo år sedan – helt oväntat – knäckte koden till den vanligaste formen av psykisk ohälsa i Sverige. And I can’t keep it in!
Hur jag knäckte koden
Jag hade läst ganska mycket psykologi vid Lunds Universitet, och när jag därefter genomgick egen psykoterapi (som alla terapeuter måste göra), så fick jag en mäktig A-ha upplevelse som jag insåg skulle förändra allt för så många människor som går genom livet som levande döda.
Jag köpte ett sjukhus för jag såg vad ingen annan såg – And I Can’t Keep it In!
Så – för lite mer än 20 år sedan köpte jag därför ett sjukhus i Blekinge, där jag skulle inrätta ett centrum för att rehabilitera personer med kroniskt utmattningssyndrom – eller utbrändhet som det heter i dagligt tal.
Furs Sjukhus var helt idealiskt. Det låg långt ute i skogen där inget störde och ingen trängde sig på. De personer som sökt sig dit för att läka sina sår, skulle på förvånande kort tid kunna flyga upp ur askan som en fågel Fenix– starkare än någonsin tidigare.
Trettioåtta hektar av ljuvlig skog, gröna ängar, vacker sjö och den sakta brusande Lyckebyån omgav sjukhuset. Vi hade roddbåtar på sjön och Highland kreatur som strövande omkring på anläggningens skogar och ängar – helt nära de vackra byggnaderna som var avsedda för behandlig, vila och ljuvlig sömn.
Om någon av gästerna skulle ha svårt att sova en natt så kunde hen gå ut och bädda ner sig i lä under den stora liggverandans tak. Där kunde man lyssna till storlommens spökliga rop, rävens vresiga skall eller råbockens bröl under vargatimmen. På vintern kunde man höra sjöisens ihåligt ekande pistolskott. Omgivningarna var så tysta att man bokstavligen kunde höra snöflingor krocka med varandra i sitt fall mot jorden.
Ett storartat misslyckande
Men innan jag ens han starta verksamheten hände det ironiska: sjukhusägaren Arnold Ahlström slogs ut av multiresistenta bakterier. En livshotande infektion drev bort mig från mitt eget sjukhus och in på lasarettet.
Allt tog slut med en förskräckelse
Över en natt förändrades mitt liv. Vid bara fyrtiofem års ålder tvingades jag inse att jag aldrig skulle kunna spela tennis igen. Jag kunde glömma mina långa nattpromenader och fyramilavandringar med min kompis Jean.
I nästan femton år blev jag istället sängliggande. Efter många operationer och återfall trodde ingen att jag någonsin skulle komma tillbaka till ett vanligt liv.
Men plötsligt händer det!
Men underverket hände! Efter många, långa år med slangar och bandage kunde jag en dag börja gå försiktigt och så smått återerövra det vertikala livet.
Det är inte vackert att se – men jag går utan kryckor nu.
Jag har gått miste om ett par decennier som jag skulle ha använt till att rädda många människor med kroniskt utmattningssyndrom.
Jag är äldre nu… men hungrig! Nu är det ändå till slut dags att hjälpa alla jag kan nå som fått diagnosen utbrändhet (eller någon synonym diagnos). And I can’t keep it in!
Därför växlar jag upp – när alla vettiga människor letar efter en parkeringsplats.